Att tycka synd om sig själv.

Jag är ganska duktig på att tycka synd om mig själv.
Och det är definitivt ett sådant moment nu.
Det visade sig vara värre än jag beskrev det senast. 
Mamma och pappa, flera timzoner bort, tvingade mig att gå till apoteket igårkväll, 21.30.
Det var de minsta jag ville, men var tvungen.
Pappa ringde upp och fick prata med apotekaren, hehe. 
Kände mig som en hjälplös unge. 
Jag var en hjälplös unge. 

Jag fick medicin, som inte funkar.
Hela natten spenderades mellan toa och säng.
Jag kunde lika gärna stannat på toan. 
Det var jobbigaste natten på länge.
Vred av pain i magen samtidigt som spysmak i mun konstant. 
Ni vet, när det känns som man ska/behöver spy vilken sekund som helst. Men det sker inget, det bara ligger där och retar. 
Lite tårar och det kändes lite bättre. 
 
Imorses var det ännu värre. 
Tog medicin, igen. 
Nu. strax efter lunch. 
Fick jag reda på att Hanna hade både imodium och resorb, vätskeersättning. De perfekta ultimata medicinerna jag behöver. Kände mig bättre genast, utan att ens tagit medicinen. HEJJA SVENSKA APOTEK!
Nu väntar jag bara på mirakel (eller att medicinerna ska verka) 
För jag har verkligen inte inte inte tid med detta. 
Det är tentavecka om en vecka. Och skulle börja plugga idag. Men så blir det inte.
 
Det var alltså inte promenaden som orsakade detta. 
Utan har antagligen åkt på en klassisk matförgiftning. 
Jag som trodde jag skulle komma undan.
 

Mottagna kommentarer:

Ta chansen och skriv något här:

Jag heter:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Här hittar du min blogg:

Meddelande:

Trackback
RSS 2.0